Monday, May 05, 2014

'Sorry' does not cut it, but it is the only thing I can say

To You who came by. Who judged and doomed. I made a mistake. I apologized.
This does not make me a person who is totally lost and bad.
My strong political views are based on the Christian values, and that is why I am very, very regretful.

Now, take the first stone, you who are without guilt.

Tuesday, June 25, 2013

We start again.

This white space, to be filled with letters, words, sentences...
Does it intimidate you sometimes? Like when you have a deadline and nothing to write about. Or when your boss is expecting something profound, and the only thing you want to muse about is the behaviour of your cats ;)

Around this time in 2006 I got saved.

Seven years ago. a tiny drop in the time continuum of eternity. For me, the seven most formative years of my life. Of denying myself and taking up His Cross. Of putting up with loss of friends, with people's quiet disapproval and with tiny signs behind my back.

And the REWARD. Beyond understanding, above anything else. And the answered prayers.

And the crises. Moving to another town, church. Depressions. All that which life brings on its rich plate.

LOVE. PATIENCE. HOPE.



Friday, June 07, 2013

Sveriges Nationaldag - en viktig angelägenhet

En underbar text, tyvärr publicerad i en tabloid med dåligt rykte. Därför kopierar jag detta så troget som möjligt. Originalartikel här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article14951862.ab

Herman
Lindqvist

Dags att sluta kräkas på vår nationaldag

vågar fira Kronprinsessan Victoria och prins Daniel anländer till nationaldagsfirandet, ett firande som flera skribenter tävlar i att smutskasta.Foto:
VÅGAR FIRA Kronprinsessan Victoria och prins Daniel anländer till nationaldagsfirandet, ett firande som flera skribenter tävlar i att smutskasta.Foto:Foto: FREDRIK SANDBERG
Så har ännu en nationaldag firats i Sverige och som alltid har den föregåtts av den sedvanliga strömmen av kolumner och debattartiklar i den liberala och vänstervridna pressen och upphetsade debattörer i radion, där deltagarna i debatten tävlar i att ta avstånd från allt firande, kräkas på allt som symboliserar Sverige inklusive nationalsången.
Vad är det för fel på oss svenskar? Varifrån kommer denna, för ­Sverige unika form av national­ism, den man kan kalla sadonationalism? Detta fenomen att inför varje nationell högtid offentligt plåga och ­piska sig med flaggstången? De här självplågarna dök upp redan i samband med Eurovision Song Contest i Baku och de kommer helt säkert att höras igen nu ­under fotbolls-EM.
En variant av dessa fosterlandsförnek­are är de som på alla sätt försöker ­bevisa att det inte finns något svenskt, ja egentligen inget Sverige heller. Det är en konstruktion, heter det. Som om inte varje land i Europa är summan av impulser utifrån som sedan omvandlats till något eget. Vi har vår egen svenska mix av italienska helgonet ­Lucia, tyska julgranar, Evert Taubes sydamerikanska melodier etc. Det ­utländska har blivit svenskt.

En vanlig vanförställning i dessa anti-svenska artiklar är att invandrare skulle känna sig exkluderade, ja rent av ­hotade, av att vi svenskar har nationaldag, därför ska vi avstå. I den andan brukar media ­ofta intervjua fler invandrare på national­dagen än svenskar. Det är fullkomligt ­galet. Det finns inte en enda invandrare i Sverige som inte vet att han/hon invandrat till ett land som heter ­Sverige och att detta land har sin egen flagga och egna traditioner. Det är fullständigt ­naturligt för dem och något de gärna vill vara delaktiga i. De har ju valt att ­komma till vårt land. Det är motsatsen som skrämmer dem, svenskarnas egna hån av det svenska.
Vad som ofta glömts bort i debatten om för eller emot firandet av nationaldagen är att den stora majoriteten av svenskar är inte invandrare. Majoriteten är ­födda i Sverige av svensktalande personer. Miljontals svenskar bor fortfarande i små samhällen där de levt hela sina liv och deras förfäder vilar i gravarna runt sockenkyrkan. De flesta får tårar i ögonen på skolavslutningen då ”Den blomster tid nu kommer” spelas. De får en klump i ­halsen då svenska flaggan hissas och nationalsången spelas då en svensk får guld­medalj. Alla dessa känslor är fullkomligt normala, men är ­något som dessa kolumnister och debattörer hånat och förlöjligat så länge och så högljutt att många medborg­are tiger och småskäms för ­sina reaktion­er, rädda att få SD eller någon ännu hemskare förkortning stämplad i pannan.
Varje år brukar skribenter ­säga att de inte vill fira dagen därför att de inte känner något för Gustav Vasa ­eller 1809 års författning. Nej, vem gör det? I stället kanske vi kan se ­nationaldagen som Sveriges ­födelsedag. Ingen vet när Sverige kom till, men vi har firat svenska flaggan och national­dagen i över hundra år. Varför inte ta den 6 juni som Sveriges födelsedag?

Vissa födelsedagar vill vi själva helst hoppa över, andra vill vi ­fira rejält. Se nationaldagen och dess firande på det viset. Visst är ett så gammalt och fint land som Sverige värd en födelsedag? Visst har Sverige sina fel och brister, ­vilket land har inte det? Men samtidigt är det få länder som har så mycket att ­fira som vårt land: Fred i nära 200 år, demokrati och frihet att uttrycka sina åsikter, även de liberala anti-nationaldagsuppkastningarna. Vi har större jämlikhet än i de flesta andra länder. Vi ­respekterar och ger barnen större rätt och vi slår vakt om och vårdar naturen och miljön.
Sverige är ett litet land i Europas utkant, vi är kanske inte fullt så bra och så kända ute i världen som många av oss tror, men vi har oerhört mycket att vara stolta över och är betydligt mer kända och respekterade än åtskilliga andra ­länder med större befolkning. En svensk ska aldrig behöva skämmas över att hissa sin flagga, vare sig det är nationaldag, moster Märtas födelsedag eller medalj i fotbolls-EM.
När ska de liberala sadonationa­listerna ­erkänna att majoriteten av svenska folket faktiskt är svensk och är stolt över att vara det? Det måste vara en rättig­het att få sträcka på sig åtminstone en dag om året, utan att bli ­hånad och utflinad av andra svenskar.
Visst är ett så gammalt och fint land som Sverige värd en födelsedag? Visst har Sverige sina fel och brister, vilket land har inte det?

Visste du att ...

... den svenska flaggan är den näst äldsta ännu använda nationsflaggan i Europa, kanske i världen? Danskarnas Dannebrogen är den äldsta, skapad i början av 1200-talet. Den svenska flaggan dyker första gången upp på 1400-talet som en motståndsfana i kampen mot danskarna.

... namnet ­Sverige på vårt land dyker upp första gången i ett brev från Kalmar 1384? ­Innan dess kallade ­våra grannar vårt land för Svitjod, så ­heter Sverige fortfarande på Island. Svitjod ­betyder ordagrant Svea­rike. Att namnet på vårt land var oklart så länge ­berodde på att det ­inte fanns något etable­rat erkänt rike med klara gränser förrän i slutet av 1300-­talet.

... den svenska ­monarkin är en av de äldsta i värld­en? Vi har haft någon form av monark ­ända sedan slutet av 900-­talet då Olof Sköt­konung var erkänd av både svear och ­götar och dessutom lät prägla det första svenska myntet i ­Sigtuna år 995.

Thursday, October 04, 2012

Praying for the Sproul family

When Disability Hits Home Chuck Colson and R.C. Sproul

 Start watching at 14 minutes mark. And keep in mind that this loving mother died last December, in cancer, and Shannon died this week, leaving them all in grief.

Saturday, September 08, 2012

The aftermath of a move

This whole year up to this point has been one crazy roller coaster. No wonder my blog showed no sign of life, being squashed under the pile of duties, obligations and stress. Somebody said that a move is more stressful than a death in the family, and I am almost prone to agreeing with that one.
We moved. Slowly, painstakingly, sometimes against our own lazy selves, we made the decision and put it into action. Had it only been a moving of stuff, enough in itself to drive a family crazy, we would have thought it fun and exciting. Do not misunderstand me: the whole physical process started in March and is ALMOST over. Which of course does not mean that all rooms in the present house are perfectly furnished and ordered :)
But the most tearing part of a move is THE CHANGE. You know what you have, and you expect to have it better in the new place, but the very thought of change is oh so terrifying!
I had to let go of people and places. I had to let go of my nice job. But most of all, I had to let go of my stubborn idea of "doing it all by myself". It worked to a certain point. And then it stopped working, because I needed to learn who is in control.
Having been a control freak all my life, letting go and letting God was not easy. Yet, looking at it now, in due perspective, I regret not understanding it earlier. Because, you see, that is the only way.
The situation now? A happy, harmonious (normal ;) ) family, kids enjoying their new school, both parents enjoying their new full-time employments. That's about the material status.

The more important status is the spiritual one, with the glorious realisation that I can cast all my burdens onto Him, that my faith needed testing and the fire of purification, and that I am nothing without Him.
To God be the Glory forever and ever.